Läger för tjejer 

Flickor!

Ni har väl inte missat att jag och Mikaela Persson har läger i Lund 7-9 april!
Bara tjejer
Massa cykling
Löpning + styrka!

4 träningspass, 3 dagar med mig, Amanda och Mikaela som coacher på samtliga pass.
För endast 1 500 kr!
Så tveka inte, häng på.

Då intresset för gemensamt boende varit svagt så kommer vi enbart göra detta till en gemensam träningshelg, där man ansvarar för sitt eget boende.
Det gör att vi kan dra ner på kostnaderna.

Mejla mig för mer info och schema över helgen 🙂
Bohlin.amanda@gmail.com

Amanda

Enter a caption

 

Amanda Bohlin 
Landslagstriathlet på kortdistans och heltidsatsat sedan 2014
med ett flertal SM-guld och VM-starter.
28 år från Åtvidaberg,
utbildad Hälsoutvecklare 2010.
www.amandabohlin.com

mikaela

 

 

 

Mikaela Persson

SM guld i olympisk distans.
Skånetösen som började som elitsimmare, gick vidare till fighting men fastnade för triathlon.
Mikaela är även utbildad nutritionist.
www.mikaelapersson.se

Annonser

Min Säsong

Min säsong tog slut för ett tag sedan, närmare bestämt tre månader sedan. Jag kan blicka tillbaka och vara nöjd med de resultat jag gjort under 2016. Samtidigt tittar jag tillbaka på 2016 med mycket frustration och besvikelse.
Jag missade en del viktiga tävlingar, tävlingar jag sett väldigt mycket framemot.

Men man får alltid ut något bra ur det dåliga, jag har haft tid att reflektera över saker och ting. Saker som gör att jag blir en bättre atlet.

Efter nordiska mästerskapen (som jag vann) i slutet på augusti bestämde jag mig för att avsluta säsongen. Betydligt tidigare än jag hade planerat.
Min kropp sa ifrån på många sätt. Vissa blir skadade andra får hälsoproblem. Jag är det sist nämnda.

Det tog nästa över 2.5 månad innan jag verkligen blev av med skiten och börja känna igen mig själv igen.
Under tiden har jag haft tid att fundera över vad jag behöver göra för att undvika de problem som uppkom under sommaren.
Idag vet jag vad jag ska göra och det är en lättnad. Men jag kommer behöva tålamod, allt kommer inte lösa sig på en natt eller vecka. Men jag känner mig lugn, jag vet vad jag vill och vart jag ska. Jag utvecklas även än idag väldigt mycket i samtliga grenar och känner att jag har så mycket kvar att ge.

Just nu befinner jag mig i Ngong Hills, Kenya, som ligger mellan 1800-2400m höjd. Här kommer jag (Micke och Tom) vara i sex veckor. Perfekt för löpning och i år har jag även skaffat MTB som jag kommer växla med trainern.
Fokus är löpningen, har haft två riktigt bra månader med simklubben LASS och kommer även simma en hel del här med, men ska se till att få många löpmil i benen. Det springs ju rätt jävla snabbt nuförtiden, i kortdistans.

Har även bestämt att skjuta på säsongen och börja lite senare än tidigare. Därför heller ingen stress att komma i bra triathlonform just nu.

Nytt för i år är att jag heller inte kommer åka iväg på långläger som jag har gjort tidigare. Jag kommer byggen en bas hemma i Sverige och åka på kortare läger emellanåt.
Det jag har saknat är en trygg bas där jag vet att träningen alltid fungerar och där jag har bra folk runt omkring mig som kan hjälpa mig med divisers saker, men det ska bli ändring på nu.

Jag har även bytt klubb till Race & Shine. Känns riktigt bra och tror vårt samarbete kommer bli perfekt. Dock kommer jag nog Puppy alltid ha en del av mitt hjärta 🙂

// om man vill veta mer vad som händer, kolla in min instagram –> amandaboh1

 

IMG_0749

WTS Cape Town 

IMG_0676

WTS Gold Coast 

img_1017-malmo-lop

ETU Malmö

img_1049-tonsberg

ETU Tönsberg

img_1085-nm-danmark

Nordiska Mästerskapen

img_0552

World Cup Mooloolaba

 

 

 

Dags att tävla igen!

Det har varit lite tyst här ett tag nu och ni kanske undrar vart jag har hållit hus. Framför allt för att varför jag inte har tävlat sedan i april.

Jag hade stora planer över sommaren, en bra planering. Formen var fin och jag såg verkligen framemot säsongen men framför allt att få visa upp mig på hemmaplan, i Stockholm, som var ett av mina stora mål för i år.
Men om inte kroppen är med då går det inte. Jag blev sjuk, halsfluss och öroninflammation, två veckor innan EM i Lissabon, som var i slutet av maj. Stressad som jag blev satte jag säkert igång alldeles för tidigt med träningen. Det gjorde att jag inte var helt 100 när jag väl var i Lissabon.

EM blev en DNF, stor besvikelse över min prestation och beslutet att bryta. Men också mitt destruktiva beteende.

Två dagar senare fick jag rejält bakslag, ont som f*n i halsen igen. Doktorn sa att den här gången är det ett virus, gå hem och ha tålamod. Det blev inte i närheten av bättre, sex dagar senare ringde jag vårdcentralen där dom ungefär sa ”och vad ska vi göra åt det?! Om doktorn sa att det är ett virus får du ha tålamod”. Saken var den att jag hade ingen hosta eller snuva. Det var enbart halsen som gjorde fruktansvärt ont, dessutom hade jag en puls som var 30 pulsslag högre än normalt. Men de ville de inte lyssna på.
En till dag gick och panik! Jag ringde sjukvårdsupplysningen och de skickade mig till Jourcentralen i Linköping, där fick jag min andra kur penicillin. Äntligen började jag se ett ljus i tunneln och det halsonda börja släppa. Men de tog ytligare en vecka innan jag var helt ok.

Min form när jag väl satte igång igen var ett skämt… Det tog enormt mycket mentalt. En kropp där jag alltid litar på till 110 % var inte alls detsamma. Att gå från min livs bästa form till..bajs..var jobbigt.
Jag orkade ingenting, pulsen var sinnessjuk hög och blev lätt väldigt trött och orkeslös. Fan, säsongen rullade på i en väldans fart och jag kände att jag inte hängde med.
Det blev en DNS i Stockholm.

 Jag kämpade i alla fall på och försökte inte tänka så mycket på farter utan gick mer på känsla. Tänka positivt och långsiktigt, det gick vissa dagar, andra med mer uppgivenhet.
Efter några veckor kämpande började jag sakta men säkert se en förbättring, jag såg resultat på träningen och äntligen började saker och ting gå åt rätt håll.
Sju veckor senare och jag är tillbaka, jag har kunnat träna på bra i fyra veckor och känner mig starkare och starkare.

När väl bubblan spricker börjar huvudet spinna på massa onödiga saker. Det positiva i det hela är att jag har kommit fram till en del saker, saker som jag har lagt lite åt sidan. Som man under sin lilla bubbla rycker på axlarna åt. Det är bra, det är så det ska vara. Men jag, som ser långsiktigt med mitt idrottande vill ju kunna hålla på ett tag till, så klart!

Vi (Jag och Micke Sahlberg) har kommit fram till att det levnadssätt som vi lever nu är inte hållbart i längden.
En viktig sak som jag känner är att jag behöver en trygg bas, det har jag inte idag. Utan jag knåpar ihop träningen på det bästa sätt där jag befinner mig. Dock har vi det väldigt bra ordnat när vi varit på Nya Zeeland och Sydafrika. Men så fort vi kommer ”hem” till Sverige så vet vi knappt vart vi ska befinna oss. Vi har heller inte råd att ha något i Sverige eftersom allt är så dyrt här, så det blir svårt att hyra något.
Det är tack vare vänner och familj som har gjort detta möjligt, att vi har kunnat bo där under vissa perioder. Men det sliter också på relationer, när man blir ”för nära”.
Samtidigt slåss man med paniken hur vi ska vi få ihop det ekonomiskt nästa månad. Det är en underliggande stress som varit där nu i två års tid.

Som ni hör behöver jag fixa dessa saker om jag ska fortsätta med mitt idrottande.
Och det börjar ordna upp sig och nu har vi till 80 % en lösning på framtiden.
Det känns skönt och jag kan äntligen grotta ner mig i träningen igen och hitta fokusen.

Och snart är det äntligen (!) dags att ställa sig på startlinjen igen, nästa lördag kör jag Europa Cupen i Malmö. Något jag verkligen sett framemot!

Två dagar kvar, EM i Lissabon!

Om två dagar går startskottet till Europa mästerskapen i Lissabon. Något jag verkligen sett framemot. Träningen har gott bra och på tävlingsbanan har jag visat resultat. 

Höga mål och förväntningar väntades. 

Men det blir inte alltid som man tänk sig. Två och en halv vecka innan loppet börjar jag få känningar i höger foten. Varningsklockor ringde och panik spred sig, stressfraktur!?                                         Tog uppehåll från löpningen och hade massor med människor runt omkring mig som hjälpte och stötta. 

Fem dagar utan löpning och på den sjätte skulle foten testas. Men jag hann inte. Vakna upp med en väldigt ond hals och ett öra som hade checkat ut. 

Halsfluss och öroninflammation = penicillin i tio dagar. 

Hade ändå hoppet uppe om att allt skulle lösa sig tills jag åkte till Lissabon. Vilket de gjorde..men inte till 100%. Örat är ännu inte på topp och något sitter i lungorna/halsen. Jag har kunnat träna lite lite lätt, vilket är positivt och hoppas att de kommer räcka. Men självförtroendet är kanske inte riktigt där det ska vara just nu.

En klok människa (min gamla coach) sa till mig innan jag åkte ”att allt behöver inte vara perfekt, släpp perfektionen”. 
Vilket är så sant! Det blir inte alltid som man tänkt sig och det behöver inte alltid betyda till något negativ. Kanske till och med tvärtom! 

De är något jag ska försöka ta med mig,! För jag är ändå här, i Lissabon, så jag kommer starta! Jag kommer göra mitt absolut bästa. Så får vi se om min kropp är med på noterna eller inte. 

Jag ska inte klaga jag är sällan skadad eller sjuk, så det är inte synd om mig. Och vad som än händer så kommer det fler chanser..Det är det långsiktiga målet som är viktigaste. 

Tålamod, Amanda! 

               

WTS Cape Town

IMG_0749

Foto: Johan Badenhorst (insta:Badiejb)

Nu är jag hemma igen, i Sverige. Jag har hunnit varva ner, landat och samlat alla tankar kring de senaste tävlingarna men framför allt tävlingen i Cape Town.

Jag är otroligt nöjd med de resultat jag gjort hittills på säsongen och WTS Cape Town måste nog varit mitt livs bästa lopp. Där sprang jag in som nummer 20 och 69 sekunder från vinnaren, Non Stanford. Jag var dessutom bara 25 sekunder från topp 10. Ja, som ni förstår är det extremt tajt i toppen men också framförallt på den här nivån.

WTS = World triathlon Serie = VM, är 8-9 deltävlingar med avslutande final. Här tävlar de bästa tjejerna och killarna. Det märks och här måste du vara stark i samtliga grenar.

Min styrka är cyklingen och det är mycket tack vare den jag placerar mig som jag har gjort. Jag är medelmåtta på att springa på den här nivån och i Cape Town fick jag verkligen ut ALLT, det räckte till en tjugonde plats. Jag kunde pressa till det maximala trots lungorna och hjärtat skrek men benen löd och tuggade på. Det är en grym känsla.
Resultat hittar du här.
Jag vet att jag har mer att ge i löpningen men det gäller att man har tålamod och kontinuitet. Förra året tyckte jag att jag stod stilla i löp, nästa blivit lite sämre. Däremot tog jag enorma kliv i simningen. I år har jag tagit ett till stort kliv i simningen men känner dessutom att löpningen har släppt igen! Som sagt, det gäller att ha tålamod. Det är triathlon jag håller på med och tre grenar som ska sitta. Inte alltid helt lätt.

Idag är jag rankad 40 i WTS-rankingen. Men det ändras hela tiden och det gäller att man är med och tävlar och viktigaste av allt, att man presterar.

Tyvärr missar jag Yokohama som är nästa WTS-lopp men kommer köra resterande tävlingar, Leeds, Stockholm, Hamburg, Edmonton och finalen i Cozumel. Men så klart det förutsätter att jag gör resultat så jag kommer in på samtliga tävlingar.

Helt ärligt är det en mäktig känsla att få vara med i den här ”cirkusen” och få tävla på den här nivån. Ett mål har uppfyllts och nu måste jag fundera ut vad det innebär och vad jag kan prestera på den här nivån. Det är inte alltid helt lätt och jag ser att detta år är till för att lära mig.

Nu har det gått lite över två veckor sedan jag tävlade i Cape Town och kom tillbaka till Sverige. Var rätt trött efter alla resor runt jorden, långa flyg, dålig mat och sömn, plus att man ska prestera på topp. Jag behövde vila och säsongen är lång för att ligga på topp hela tiden. Första veckan hemma gjorde jag princip ingenting, sov mest. Verkligen jätteskönt! Nu är jag igång igen och blickar mot nästa mål, EM i Lissabon om cirka 2.5 vecka. Ser verkligen framemot mot det.

IMG_0710

Stellenbosch – Foto Ludwig Fleetwood

 

 

 

Gold Coast -> WTS-Premiär

Gold Coast var min första VM-serietävling och även min första Olympiska för i år. Det var skönt att ha två tävlingar i bagaget innan Gold Coast. Det är alltid lite ovant första tävlingen på väldigt länge men med två världscuper innan så kändes det liiiiiite mer tryggt.

Helt ärligt var jag väldigt osäker på om jag faktiskt var redo för WTS, dessutom på Olympisk distans.

Motståndet på den här nivån är så högt man kan komma, några misstag är inte tillåtet. Varje sekund kan betyda några placeringar bättre eller i värsta fall sämre. På den här nivån finns det ingen som är ”dålig” på något, utan alla håller en hög standard i varje gren. Dessutom är det OS-år och sista chansen att samla ihop poäng till Olympiaden, så att man har säkrat sin plats. Efter Yokohama som går mitten av maj ska startlistan vara klar.

Det är en otrolig fajt med både glädje, frustration och mycket tårar…

Med facit i handen gjorde jag ett bra lopp och jag är otroligt nöjd. Jag placera mig som nummer 30 av 67 startande. Jag slog mitt startnummer rätt bra då jag hade nummer 65.
Här kan ni se resultaten.

Facebook-20160416-075342 gold coast

📷 Nathan Robertson

Det var en varm dag, vilket det alltid är i Gold Coast. Ni som varit där vet vilken värme jag pratar om.. Tur är, är man lite van då det var runt 35-42 grader i Sydafrika.. men i Australien är det en annan typ av värme, det är fuktigt som attan. Vilket gör att man lätt kan förlorar mycket vätska. Det var många som hade tufft där ute..

Jag kände av värmen men kände mig ändå stark under hela loppet. Väggen kom när jag gick innan för dörren till lägenheten jag lånat.

Eftersom jag hade startnummer 65 så var jag en av de sista som fick bestämma plats på pontonen och oftast blir det skitplatserna. Jag hamna i mitten och alla dåliga tankar flög i mitt huvud, mitten = slagsmål och svårare chans att få komma in i simningen. Dessutom hade jag två riktigt jobbiga simningar bakom mig. Mooloolaba och New Plymouth var 750m överlevnad av att försöka hålla sig ovanför vattenytan.

Startskottet gick av och det kom aldrig nått slagsmål. Det visade sig att jag var där det precis delade sig, jag drog till höger och tjejen på min vänstra sida drog till vänster. Hade en väldigt ”behaglig” simning och kunde simma på utan några störningar. Underbart!

Facebook-20160416-075526

📷 Wybrand du Toit

Kom upp ur vattnet cirka 10-15 sekunder efter andra klungan. Cyklingen som min starkaste gren, plus att jag hade stark tjejer runtomkring mig så jobba vi oss snabbt upp till andra klungan. Perfekt och lite drömläge för mig. Banan var mer teknisk än jag anade och i en större klunga gjorde det lite knepigare, svårt att jobba sig upp i ledet. Helt ärligt har jag lite respekt för tjejerna jag satt med och visste att det skulle bli en tuff löpning. Jag behövde allt krut! Det fick jag i lärdom av från New Plymouth där jag gjorde 90 % av jobbet på cykeln.
Fick en liten high-five av Lisa som satt i samma klunga och hörde om mina benen var bra. Det trodde jag och frågade tillbaka men visste redan svaret. Hon borde inte ligga här i mitten/slutet med mig utan där framme och jaga första klungan. Något var fel och tyvärr bröt hon på löpningen. Magen var inte i balans, något hon troligtvis har ätit.

IMG_0700

📷 Wybrand du Toit

Fick tyvärr en ganska dålig växling och kom ut bland dom sista på löpet. Försökte hitta rytmen och kom snabbt in i den. Många rusar iväg väldigt fort och fick stora avstånd men med tiden kom jag ifatt några och plockade placeringar. Om man kollar resultaten kommer det in tjejer princip var tionde – tjugonde sekund. Det är så tajt! Därför är det viktigt att hela springa så fort man kan, det kan löna sig med placeringar.

IMG_0684

📷 Wybrand du Toit

Två dagar efter loppet tog jag allt jag äger (typ) och flög tillbaka till Sydafrika, Stellenbosch, där jag är just nu. Här mötte jag upp Ludwig som är kvar. Jag (vi, Ludde tävlar också! Och Lisa så klart!) har en tävling kvar innan vi beger oss hemåt.

Nästa söndag 24/4 är det nämligen WTS Cape Town, en sprint! Kul 🙂

 

Sydafrika-Aussie-Nya Zeeland

Sorry, jag vet att jag suger..på att uppdatera denna blogg. Och nu har det hänt en del sist jag skrev. 

Sist jag skrev hade jag precis lämnat Kenya och anlänt till Sydafrika, Stellenbosch.
Det var skönt att komma till ett triathlonmecka och få till bra sim och cykel också. 

IMG_0339

Stellenbosch var bra på många sett. Simgruppen jag simma i är den bästa jag haft, hittills. Inte bara att simpassen var bra utan att kvalitén på själva gruppen. Hade en del riktigt snabba tjejer där som jag kunde fajtas med, bland annat våran Lisa, Jodie Stimpson, Flora Duffy, Marie Rabie och Jodie Swallow. 

Framsteg gjordes och jag har blivit mycket snabbare än vad jag var förra året. I alla fall i poolen, som förhoppningsvis ska visas i öppetvatten och på tävling. 

img_3169

Men..även om Stellenbosch var bra, alltid varmt, billigt osv, så trivdes jag aldrig. Kände att jag inte fick någon ro i träningen.
Tror det beror på att det fanns för mycket att göra runt omkring. När jag är i grundträningen så vill jag vara tråkig och vara på ett tråkigt ställe där man bara kan träna och inte tänka på något annat. 

img_0026

Det var iaf inget fel på den sociala fronten 🙂

Det var med lättnad jag lämna Sydafrika och stack över till Australien, Mooloolaba. 

Första tävlingen var på gång, en världscup i Mooloolaba. Jag var taggad och sugen på att äntligen få tävla eftersom det var ett tag sedan sist (6 månader)

img_0383 (2)

Bästa när syrran kom ner.

Det var ett riktigt tufft startfält, mer än hälften hade kommit från WTS Abu Dhabi (VM-serien) för att köra Mooloolaba. 

 

Jag visste att jag var i bra form men på själva tävlingsdagen var det inget som riktigt stämde.

Varken huvud eller kropp vill inte. 

Jag var med i den stora andra klungan och satt med enkelt på cykeln. När det var dags för löpningen fanns det inget…det var tomt! IMG_0577.PNG
Vi (jag och chris min coach) diskutera vad det kunde bero på och det kan finnas en del anledningar..
– jag drack för mycket saltvatten, för jag spydde två gånger på cykeln. Har aldrig hänt förut, det bara kom, massa vatten. Det kan ha gjort att jag mådde illa på löpningen.
Eller att jetlagen gjorde att jag inte sova veckan innan loppet. 

Vilket fall som helst vill jag helst inte uppleva den löpningen igen, det var misär. En känsla av att man jogga istället för att springa/tävla. 

Nya chanser kommer, tur det!
Nästa lopp är redan nästa vecka, New plymouth i Nya Zeeland och åter en världscup.

Efter New plymouth åker jag tillbaka till Aussie.
Är nämligen med på startlistan till Gold Coast.
Min första VM-serietävling!! Önska mig lycka till, tack! 

IMG_0546

Mooloolaba

IMG_0404

Vackra Jonkers

img_0389

img_0495

Fick ihop många bra pass ihop